julafton är överskattat.
förra året kretsade allt kring perfektionism och glada miner, vilket i våran familj fejkades fram på ett alldeles exellent sätt. året före det satt jag och storlipade i min trappuppgång med min knarkare till granne och hans skogstokiga hund (visserligen söt, men..). och detta år var det ingen större skillnad, förutom att grannen blivit vräkt. jag tackar för presenterna, men egentligen hade ni kunnat skita i dom. höjdpunkten på julafton var efterrätten ris á la malta, som jag senare måste ligga i fosterställning och ångra att jag åt, för jag tål det nämligen inte. och påminn mig om att aldrig låta min moster spela tomte, hon var kass och ingen riktig tomte skulle ha badat i escadas parfym magnetism.
så, där var den resuméen.
tack och hej, leverpastej.
undertecknat
Grinchen.