kontemplation

ibland kommer jag på att världen har en del fräna människor. klipska, våghalsade, begåvade, som vilda hästar. min vän och fru, jag förstår inte hur hon orkar stå upp vissa gånger. hennes pojkvän flyttade till norge för en vecka sen, och medan man själv hade lagt sig på golvet och skrikit som ett barn så håller hon lågan brinnande och unnar honom det. visst, det ÄR bra för honom men jag hade blivit självisk! när jag ser mig själv fastklistrad som en blodigel på daniel. min barndomsgranne, vad hon inte har varit med om egentligen? det fanns ett tag där ganska mycket var motvind, och hon hade ändå tid att trösta mig. min synvinkel hade varit grå och regnig, medan hon alltid ser ovan molnen på en blå himmel med en fet bländade sol. 

hade jag överlevt på samma sätt? det finns en del som bara lyckas.. hur dom än vrider och vänder på sig, så går det bra. kanske inte från en början, men det är skrivet att det kommer gå bra. någonstans, står det. 
jag kan bara vara avis.

förövrigt är jag grymt fascinerad av hur zachska tar sina vardagar, nätter som dagar, lyckor som olyckor, vänner som ovänner, och sätter de i ord som får en att skratta, tänka, gråta.. ord som vissa gånger inte ids läsas, trots att man vet att man missar en viss känsla. som bara zachska kan få fram. vissa gånger.

"wild horses, i wanna be like you"