kontemplation

och sen blev det tyst. där vi låg, precis som tidigare. med ett hav av samtalsämnen att kunna prata om. känslan är nästan förträngd och bortglömd, yet still känns det underligt ibland. varenda nerv inom mig ryser och mina muskler (dom få, haaa) spänner sig. men av en annan anledning. minns bara hur enkelt det var för dig att lyfta upp mig, och varför jag inte klarade av det själv. hur allt som var innan, allt, var glömt dom gångerna. antar att du har den förmågan.. det såg så enkelt ut, varför klarade jag inte av det själv? det var så stort, och kändes så bra.. riktigt, faktiskt. men sen försvann du och jag insåg hur mycket jag hade hittat på.

sweet fallbackboy.
uppskattar att du försöker. vänner, vi två.
säger till mig själv, han är något att behålla, undvik bara hans ögon.