mist.
utrymme för avstånd. nu förtiden brukar jag intala mig själv om att du är bortrest, och att det inte går att nå dig via telefonen. det gör det hela lite lättare. man kan inte ge sig hela tiden, inte varje gång. även om man värderar en person väldigt högt så måste man ändå någonstans hålla i sina gränser. sina egna regler. vissa regler sägs vara menade att brytas, men vad händer om man förlorar sig själv på kuppen? och vad gör ens egna gränser och regler för nytta om svagheten ändå kommer störta dom?
känslan är som att tassa omkring på vatten (dusaattdetvarmöjligt).
det är som att gå försiktigt, för att man aldrig vet när man kan falla. som att någonstans där vet man ändå att man kommer falla. känslan av att inte ha den där väggen som ett stöd när man inte riktigt orkar allt man anses borda orka. eller känslan av att ha den där väggen av något difust. jag vet vad som är värst.
jag pratade med en longlost vän nyligen. det var evigheter sen vi pratades vid. jag frågade hur han hade haft det och han berättade om sitt liv, om sin respektive. om hur hon har fått honom nykter (tro mig, det var ett stort steg) och hon fick honom till det. nu är dom med varann hela tiden, unseperatable. han berättade att han är lycklig med henne. jag var tyst en längre stund, men han såg att jag log inombords. han log tillbaka.