kontemplation

vädret beter sig precis likadant som i min hjärna. bara en massa tankar som yrar omkring. som när det blåser utav bara helvete, för att nån sekund senare bli blixtstilla, och man får uppfattningen om något lugnt och sansat. jag är otyglad. kör förövrigt robyn - be mine (acoustic) på rewind and repeat, som nån slags självplågeri. varför gör man sånt?

" it's a good thing tears never show in the pouring rain
as if a good thing ever could make up for all the pain  "

hela jag är som ett mimspel. dockteater typ. jävligt enkelt att spela obrydd och osårbar när man har en publik. någon som förväntar sig att man ska säga "äh vafan, jag ger självaste fan i det där" (för att det är så man borde säga). men när alla har gått och man inser att det egentligen inte finns någon att spela för kvar känns allt riktigt kasst faktiskt. om man får vara ärlig. jag kan säga till hela världen att allt är finemang, men det är bara ord. och ord har fått en grymt liten betydelse hos mig.

"  there'll be no last chance to promise to never mess it up again  "

jag hade ljugit om jag hade sagt att jag inte bryr mig.
om sanningen ska fram vill jag tillbaka.
precis innan allt gick från dag till natt.

så är det i alla fall.