kontemplation

det tog mig ett tag.
men efter en stund-i-form-av-en-evighets stirrande rakt ut i en mörk lägenhet, 
en miljon tårar och en miljard stapplande andetag lyckades jag ställa mig upp igen.
oförstående om hur allt bara kunde stupa käpprätt åt skogen,
men det fanns väl en anledning till det också..
där någonstans.
om inte annat för att bevisa sina riktiga färger, med en jävla smäll.
och från alla möjliga håll, och omöjliga. som jag såg det i alla fall,
men det var fel antar jag och jag ber om ursäkt för en på tok för hög tanke om dig.

"är du ledsen idag, min sköna?" pappa tittade på mig,
där jag stod med så blanka ögon att man skulle kunna föreställa sig ett helt hav fanns innuti.
med min brist på förklarande ord ryckte jag bara på axlarna.
det fick bli min förklaring. 
och om inte orden om den nedförsbacke och att allt det förgångna
verkligen är förgånget ekade i mitt huvud hade jag nog varit förlorad.
om jag inte hade en storasyster.

sen blev det måndag.
och dagen utformade sig alldeles perfekt,
trots allt som tog ner mig igår och oavsett vem som inte var/är där.
dagen bäddade för en ytterligare ny vecka, även när jag tvingat fram ord hittills.
och jag egentligen inte kan förklara det ord som dras ur mig,
alltid.
eller aldrig. 

bara andetag. 
ändå kanske ett annat hjärta förstod mina försök till sammanfattning av de trassel min hjärna bär på. 
okänt, som från ingenstans.

timmarna och natten gick tack vare en syster och den här dagen blev till tack vare en kung.