kontemplation

med två små hjärtan sovandes i soffan bakom min rygg smyger sig nostaglisk musik sakta fram och slukar mig. "..and having so much to say, and watching you walk away. never knowing what could have been. and not seeing that loving you, is what i was tryin to do..", känns en del gånger förjävligt att jag vet att jag inte får tänka så.. eller borde. ord till dig, skrivna på papperslappar, kvitton eller vad som helst fanns tillgängligt. ord som aldrig hann fram. känslorna förvandlades till evig avsky, som jag nu skäms över existerar. jag borde vara en större människa. jag måste vara den med kulorna, av oss två.